Diktstund: Vinterpromenaden

Mina skor knarrar mot ett täcke utav vitt puder
liksom dina morgontrötta läten då du vaknar.
Minusgrader
- dina ögon har samma blänkande yta som isen jag halkar på

En hostande kvinna häktar hysteriskt
In genom knarrande kiosk dörrar
krassligt med rökig andedräkt
rasslar hon fram de sista små mynten
Allt för att köpa mer utav cancern
som redan skaver i bröstet
allt för att köpa sig fri från ett tillfälligt begär
mot en snabbare död
för pengar hon inte har

Skyndar förbi stela stål lådor där postbilen lämnar sitt skräp
pengar åt posten
reklam till folket

Regnskogar som skövlas för att sedan hamna i pappersåtervinningen
ett falskt reklamleende som aldrig blir känt
Pengar åt posten
mer skräp till familjen Svensson

och samma nedslag för kvinnan med pappersleendet
en gång till

På mig rinner ögonen av blåstens lekar
medan den kunnige komedianten får publikens jubel
för falska skådespeleritårar som skaver hårt bakom scenen
ingen vet,
ingen ser

- välkomen till teaterns värld
ty ditt öde är att kunna skrika ut äkta känslor
i utbyte mot applåder
istället för ömma omfamningar.

En dag ute på stan, en allt för tidig morgon
som så många andra
En runda runt det ovala kvarteret med de beiga husen
För att sedan komma hem
Somna om
och åter igen vakna upp bredvid
allt jag lever för


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0